Om Montessoripedagogiken

Maria Montessori föddes i Italien år 1870. Maria Montessori var enda barnet i en medelklassfamilj. Hon beslutade sig i unga år för att studera till läkare, något som var väldigt ovanligt då kvinnor inte hade tillåtelse att studera medicin. År 1896 stod Maria Montessori som Italiens första kvinnliga läkare. Efter sin utbildning studerade hon barn med mentala handikapp. Hon mötte barn på sinnessjukhus för vuxna, helt utan stimulering. Maria Montessori ansåg att något borde göras för att stimulera dessa barn. För att kunna hjälpa de mentalt handikappade barnen studerade hon arbeten av fransmännen Jean Itard och Edouardo Séguin. Itard är mest känd för sin verksamhet med dövstumma barn i 1800-talets Paris. Séguin ägnade sitt liv åt att hjälpa mentalt handikappade barn. Båda hade utarbetade material som stimulerade och tränade olika sinnesfunktioner. Dessa material vidareutvecklade Maria Montessori på olika sätt och en idé om att även ”normalbegåvade” barn kan arbeta med praktiskt och sinnestränande material väcks.

År 1907 startar Montessori ett daghem i ett av Roms slumområden, Casa Dei Bambini (Barnens hus). Här gör Maria Montessori många observationer på barn i åldrarna 3-6 år. Barnen fick på Casa Dei Bambini möta en förberedd miljö där de fick välja vad de ville göra och hur länge de skulle hålla på med olika saker. Detta är början till montessoripedagogiken som idag är känd och spridd över hela världen.

Men vad innebär då montessoripedagogiken i praktiken?

Inom montessoripedagogiken står barnet alltid i centrum, barnets intressen och personlighet speglar undervisningen som ges på barnets egen utvecklingsnivå. Detta speglas även i miljön på montessoriförskolan, miljön ska vara både tilltalande och stimulerande för barnets utveckling, både fysiskt, psykiskt, intellektuellt, socialt, känslomässigt och andligt. Allting som finns på en montessoriförskola ska vara lättillgängligt för barnen, med detta menas att allting i rummet ska vara anpassat efter barnens storlek. T.ex. ska en tavla sitta i höjd så att barnen lätt ska kunna se vad som finns på den, stolarna och borden ska vara anpassade efter barnen, små stolar till små barn etc. Ett rum bör också vara anpassat för olika typer av arbete, så som grupparbete eller enskilt arbete, barnen ska också kunna arbeta på den plats de tycker känns bäst för tillfället t.ex. på en matta på golvet, vid ett bord eller varför inte mysa ner sig i en soffa med en bra bok.

Genom en miljö som inbjuder till ett arbete utifrån det egna intresset skapar man inom montessoripedagogiken en oerhörd frihet hos barnen – en fråga som är mycket omtvistad på många håll när det talas om montessoripedagogiken. Får barnen göra som de vill hela tiden? Nej, barnen springer inte vind för våg. Ett barn på montessoriförskolan ges den frihet som han/hon klarar av, det vill säga att ex. en del barn behöver i början en fastare ram för vad som är tillåtet och inte tillåtet, detta kan sedan utvecklas då barnet får större självdisciplin och respekt för friheten och dess gränser.

Barnen på en montessoriförskola har också en mycket stor valfrihet när det gäller vad de ska arbeta med. Barnen är fria i valet av vad de vill arbeta med under arbetspassen, detta gör att de får en djupare koncentration och en annan ”glöd” för vad de gör. Materialet som finns i rummen är lättillgängliga för alla barn, dvs. att alla lätt kan ta det de vill arbeta med utan vuxens hjälp. Detta bidrar också till att barnen blir mer självständiga och oberoende av de vuxna.

Maria Montessori talade om barnens sensitiva perioder då de var extra mottagliga och intresserade av speciella saker. Under ett barns sensitiva period fokuseras barnets intressen på ett speciellt område. Anledningen till att de just fokuserar på ett område är för att de inte ska få för många intryck samtidigt. Under en sensitiv period är det viktigt att vi vuxna tillåter och ger tid åt barnen att repetera de nya färdigheterna om och om igen. Denna ständiga repetition är till för att barnet ska känna sig tryggt och säkert i det de gör. När sedan barnets sensitiva period är slut försvinner barnets speciella intresse för att lära sig just det de var intresserade av. Det är sedan svårare och tar längre tid att lära sig det nya när den sensitiva perioden inte är tillgänglig.

Är du intresserad av att läsa mer om Maria Montessori och montessoripedagogiken följer här några litteraturtips.

Skjöld Wennerström, K & Bröderman Smeds, M. (2009) Montessoripedagogik i Förskola och Skola. Borås: Natur och Kultur.

Signert, Kerstin (2000) Maria Montessori Anteckningar ur ett liv. Lund: Studentlitteratur.